Den 14 november ska man klubba Anselm Kiefers verk "Eisen-Steig" på Christies Post-War & Contemporary Evening Sale i New York. Utgångsbud ligger på $1,500,000 - $2,500,000 (ca 10,5 milj-17,5 milj SEK) och då kan det vara lite läge att se vad konstnären själv säger om sin konst och jag hittade även ett klipp där Robert Hughes berättar om detta mycket intressant konstnärskap.
Var förbi Stockholms Auktionsverk igår och fastnade för en mycket liten tavla av Evert Lundquist. "Koppen" (18x14 cm). En liten ensam kaffekopp som håller på att tyna bort i vitheten. Så enkel men ändå så svårt att få till för en konstnär.
Jag tycker verkligen den är genial. En doft av Chardin. En stilla morgon. Tavlan skulle göra sig perfekt i mitt vardagsrum, men tyvärr ... Den är billig i konstsammanhang, men inte för mig. Man får vara glad att man får betrakta dom ett tag och njuta på håll - innan de försvinner bakom lås och bom.
Hade jag en slant på fickan skulle jag också satsat dessa förvärvade på ett fint stilleben som Einar Jolin målade 1912. Jolins Stockholmstavlor har, tyvärr, blivit uttjatade, men stillebenet som ska gå på höstens "Moderna" är verkligen en pärla. Färgerna har en utmärkt lyster som inte visar sig på ett foto och allra minst på nätet. Skulle jag vilja ha en tavla av Jolin så skulle jag satsa på just den:
Vad vet jag - det slog mig just - kannan där skulle kunna användas till Lundquists kaffekopp ... De skulle givetvis hängas bredvid varandra (i mitt vardagsrum ;-)
Annars tycker jag att det var magert med verk av kvalité på Auktionsverkets höstvisning. Auktionen börjar idag.
Det är det närmaste jag kommer något som kan kallas gudomligt.
Var gång jag kliver in i Det rummet fylls jag av något. Detta rum är nollpunkten på jorden. Inne i rummet på Tate Modern i London bland dessa högst mystiska märkliga sugande krafter av röd färg - mestadels - i olika nyanser, skapas något i luften. Ett Något som åtminstone jag sugs fullständigt in i friktionsfritt. Ett omedvetet medvetande. En vibration som inte vibrerar. En sinnesförändring som ingen ser. Ett stillestånd i ständig rörelse. Jag begriper det inte. Och det är just det som är det underbara i detta stora hela - livet. Det finns inget att ta på. Inget att hänga upp sig på. Tyngdlagen, de fysiska lagarna har upphört, slutat att existera, lagt av. Allt flyter i detta rum. Tiden, som inte finns, står still och blir till ett hål av något stort rött ... ingenting. Universum öppnar sig och pressas åter ihop till en solitär materia där allt kanske var vår början och ... vårt slut? Jag tippar att det är så döden ter sig, precis innan det säger, "blink" ... en lättnad och en hoptryckning och inget mer.
Jag älskar det rummet. Jag får nosa på döden. Och det är skönt.
The Seagram Murals skapades av Mark Rothko och skulle hängas på restaurangen The Four Seasons som fortfarande kan besökas i New York. Inte långt från MoMa i den rätt berömda Seagram Building som ritades av Ludwig Mies van der Rohe och Philip Johnson 1956. Färdig 1958. Rothkos tavlor hamnade aldrig i restaurangen. Han ville det inte. Om om nu funnits, och tavlorna hamnat på dess väggar, hade bland annat President Kennedy möjligen beundrat dem (eller avskytt dem) när han åt sin 45-årsmiddag där 1962. Vem vet, kanske han i så fall hade sett in och igenom tiden och upptäckt sitt kommande öde?
Men tavlorna hamnade aldrig på väggarna. De hamnade i London. På Tate Modern. Där står jag ibland och tänker på döden. Denna smala hinna som skiljer oss åt. Ingen direkt egensinnad tanke. Poeten Lorca sägs ha haft en besatthet av döden. Hans död blev en avrättning i ett dike. Kanske, vem vet, Leonard Cohen hittade rätt i sin tolkning av Lorcas "Pequeño Vals Vienès" (eg. på eng. Little Viennese Waltz) med strofen "There´s a shoulder where death comes to cry" som i en direkt översättning egentligen skulle vara "a shoulder for death to cry on" vilket spelar så liten roll här framför Rothkos tavlor medan vår egen Bellman med sin "märk hur vår skugga" säger oss att vi försvinner bort, likt skuggor, i en dimma, ut ur existensen och aldrig mer återvänder vi. Hur vi alla, djur som människor, under historien gång slängts ut på dessa "berg och slätter för att tumla om och leka, och vi lekte älg och lejon, fjäril, tiggare och gud" som Dan Andersson diktar, för att kanske på något vis rättfärdiga vår existens, trots att vi alla blir till stoff. Vad vet jag? Vad visste Bellman?Jag, Dan, Lorca, Cohen, Rothko, Bellman och du? Vad vet vi?
Under sommaren -11 läste jag Jung och Mäster Eckhardt. Det förvånade mig inte när jag läste någonstans att Rothko läst en del Jung. Han, Rothko, ska ha sett sitt måleri som en filosofisk akt.
En dokumentär av konstkritikern Robert Hughes. Hughes kom att intervjua Hitlers arkitekt Albert Speer två år innan denne dog. Här tar han ett grepp om tre 1900-talsarkitekter: Albert Speer, Antonio Gaudi och Mies van der Rohe:
USA som nation är för oss flesta både ett fullständigt mysterium och samtidigt något vi fullständigt tror oss känna igen. Men dess konst? Vad vet vi om den? I åtta entimmesprogram av konsthistorikern R. Hughes lärde jag mig en hel del nu i helgen om dess konst, arkitektur och design. Hela serien finns på Youtube. Man får mixtra lite men till slut har man sett alla avsnitt (10 minutersklipp) och så är man åter så nöjd över att fått lära sig allt om detta.
Hittade en intressant dokumentär om den moderna konsten från 1978 av Herbert Kline på Youtube. En massa fina klipp av 1900-talets stora konstnärer som presenteras av ingen mindre än Orson Welles. Här dyker också en ung Robert Hughes upp (förf. till boken "The Shock of the New",standard under några år för de som läste konstvetenskap och som även blev en tv-serie i BBC:s regi - ett avsnitt här).
I lördags var jag på väg ... och stannade till ... På Mariatorgets T-perrong smyger SL in fotoutställningar. Den som hänger nu är helt suverän. Ta en sväng dit. Sam Martins fotografier är som gjutna för stationen. Vilka blickar och vilken mänsklighet. Man måste ibland ... stanna till ...
Det underbara med Mariatorget och dess konstsatsning är att dessa bilder, dessa ickereklambilder, blandas med den sedvanliga krängerireklamen. Det hela blir så klockrent intressant. Vad funderar han på? Det undrar man. Varför denna sorg eller eftertanke eller ... Två världar som krockar utan att mötas ...
Insklippt mellan lyckliga människorna från Nyköping där man ler och badar dagarna i ända (reklam för att locka ett visst folk att bo i Nyköping) och baken på en stålgrå bil för en stålgråa män kan man tänka sig, finner vi detta ansikte som ser på oss ... ropar till oss i tysthet ... ska vi ha det så här? Vad glor du på? Gör något!
På något sätt är de på riktigt ... det finns liv bakom, berättelser ... Sam Martin gillar jag. En utmärkt porträttfotograf. Utställningen kan ses mellan två tåg mot Slussen eller åt andra hållet, röd linje ....
Auktionshuset Sotheby´s meddelar i dagarna på sin hemsida att Edvard Munchs "Skriet" ska klubbas den 2 maj. Det händer inte ofta att just "Skriet" klubbas och det lär väl bli en skaplig slant för denna "ikon" till tavla.
"The Scream" från 1895.
Säljs på Sotheby's 2 maj.
Tavlan som nu ska säljas inköptes direkt av Munch av den norske skeppsredaren Thomas Fredrik Olsen. De två var grannar och Olsen blev både vän och mecenat till Munch. Han skapade sig en stor konstsamling med flertalet verk av just Munch.
Hans två söner, bägge är affärsmän, drev faderns rederi Fred. Olsen & Co. De har tydligen haft sina duster med processer i rätten angående faderns konstsamlingen. Nu är det den yngste av de rika redarsönerna, Petter Olsen, som ska till att sälja släktklenoden "Skriet". Han innehar förmodligen den absolut största privatsamlingen i världen av Munch med sammanlagt 38 verk, där 20 av dessa är oljemålningar. Förmodligen, vad vet jag, är inte broder Fred Olsen lika glad över försäljningsplanerna.
Var priset landar förblir väl en gåta men förra gången det gick en mer känd Munch var 2008 på Sotheby's. Då såldes "Vampyren" för ... ca 302 miljoner ... (en version av den kan beskådas på Göteborgs Konstmuseum)
Jag läste för några dagar sedan av en händelse några texter om Carl Fredrik Hill. Det visade sig att den tyska impressionismens stora företrädare Max Liebermann hade umgåtts med Hill i Barbizon 1874. Liebermann hade påpekat att det fanns något visionärt över svensken. Nu gick dessa två liv åt olika håll. Hill gick in i sin psykiska sjukdom 1878 och vi fick aldrig veta hur hans måleri hade utvecklats, medan Liebermann fick ett långt och lyckat målarliv.
Det var idag, passande nog, en "understreckare" i SvD om denne Max Liebermann. I "Liebermann banade väg för en ny realism" skriver Lisbeth Lindeborg om en annan intressant kopplingar till svensk konst. Om Max Liebermann klarade sig bra under sin levnad så gick det sämre för hans fru Martha efter hans död 1935. Konstnären som var son till en mycket rik judisk magnat inom textilindustrin hade ärvt ett stort palats alldeles intill Branderburg Tor, kallat Palias Liebermann.
Palias Liebermann låg till vänster om Branderburg Tor
vid sekelskiftet. Byggnaden totalförstördes under 2:a världs-
kriget. Källa bild: wikipedia.
Efter nationalsocialisternas övertagande konfiskerades all egendom, inklusive palatset, och fru Liebarmann blev urfattig. Hon kontaktar då Emma Zorn för att sälja två målningar som hade utförts av Anders Zorn i Berlin kring sekelskiftet. De två konstnärerna var goda vänner. Den ena tavlan föreställde Martha själv och den andre hennes man Max. Tanken var nu att få in pengar så att hon skulle kunna köpa sig ut ur Tyskland. Det hela var för sent tänkt och det beslutades att hon skulle skickas till koncentrationslägret Theresienstadt. Innan hon deporteras tog hon själv sitt eget liv ...
De två porträtten kom mitt under brinnande krig att smugglas i en säck av smutsig tvätt till Sverige genom balten Edgar von Uexkull. Dessa porträtt, på Martha och Max Liebermann, hänger i vanliga fall på Zornmuseet i Mora. Men de hänger inte där i dag då de är utlånade till Tyskland där det hålls en utställning om Anders Zorn i Lybeck.
När de väl återvänt kan man ta sig till Zornmuseet och begrunda och fundera över människors öde i mänsklighetens historia ...
Peter Frisk
Martha Liebermann av Anders
Zorn, Zornmuseet. Bild länkad
från Wikipedia.
"Gåsplockerskorna" 1872. Liebermanns genombrott och som
vid den tiden bröt mot vedertagna tabun inom konsten. Bildens
källa: wikipedia. Alte Nationalgalerie, Berlin.
Om man fick önska sig att resa i tiden så hade jag valt New York på 80-talets början. Ruffigt, farligt och graffitins ungdom. En underbar konstnär som drog in graffitin in i finrummen var Jean-Michel Basquiat. På torsdag på "Contemporary Art Evening Auction" i London går "Orange Sports Figure" målad 1982 under klubban:
Den fullständigt pluralistska läckra konstnären Gerhard Richter har med några av sina speciella - hur får karln till det - färginpackade och utslätade med stor-gigantisk-spackel-tavlor på Sotheby's Contempory nu på torsdag. Samma kladd kan man försöka sysselsätta sig med framör en canvas om man har lust. Men att få ett resultat som Richter kräver hantverkarens sinne för färg och handlag. Det är inte lätt. Varje liten färgklick, öppning och streck är där det ska vara. Omedvetet men medvetet.
På Gröna Lund kunde man när jag var liten ställa sig och måla små tavlor. Ett papper snurrade runt och man hällde klara färger ur platsflaskor. Färgen kastades ut över papperet. Man gick hem och var stolt ägare till ett litet modernt konstverk. Konstvärldens "Wayne Rooney" gör även han "grönalundare". Se hur spelevinken Damien Hirst skapar miljoner ur intet:
Den abstrakta konstnären Antoni Tàpies som föddes i Barcelona 1923 avled den 6 februari 2012 i sin födelsestad. Tàpies var inspirerad av Paul Klee och Joan Miró och skapade över 8.000 verk.
Besöker man Barcelona är det värt att stanna till en stund på kulturcentret och museet Tàpies Foundation som ligger på Carrer d'Aragó 255. Konstnären grundade stiftelsen 1984 för att främja studier och kunskap om modern och samtida konst. År 1990 flyttade man in i den nuvarande byggnaden.
Verket här heter "Palla i fusta", från 1969 och kan beskådas på Tàpies Foundation och nedan en liten film över hans produktion från youtube och här en länk till fler exempel på verk.
Under några år har jag samlat alla mina olika texter och funderingar på bloggen: "Stadsflanören". Den har under årens lopp blivit spretig. Inlägg om allt möjligt från lågt till högt samsas. Nu vill jag i en blogg koncentrerar mig på ett enda ämne - konst. All möjlig konst och dess uttryck och följder och effekter på livet och världen..
